Bonkakäng

En legendarisk person i vår barndom var torparen Anders Fredrik i Vallingdal. Det gick otroliga historier om hans bedrifter. Hur han gått ner sig under isen på andra sidan Åländern och fortsatt att gå på sjöbotten mot Vallingdal. Att hitta vägen var inte svårt. Det var barar att orientera sig efter kvarglömda, ej upptagna fiskeredskap. På sin väg mötte han en aborre med en hästsko runt halsen. Helt naturligt. Den tappade skon hade legat på isen som smält på våren. Hästskon råkade sjunka just runt nacken på aborren som sedan växt och klämt till så att skon satt kvar. För att inte tala om den stora gädda som kommit vilse in i Vallingdalsviken och var så stor att den inte kunde vända. Anders Fredrik betade på ett potatisårder med en fårbog och eftersom gäddan var i hugget slukade hon betet. Sen var det bara att koppla för oxarna och dra upp fisken till Vallingdal där den saltades ner i ena loghalvan. Det finns ytterligare historier, men det får bli en annan gång.

Anders Fredrik har verkligen existerat och om jag inte missminner mig dog han 1903. Farbror Kalle i Boda Oppgård kom på besök en gång och berättade då att hans moster varit Anders Fredriks andra hustru. Som liten parvel hade Kalle gått till Vallingdal i något ärende och som belöning fått ett päron som han nu ingående beskrev till form och färg och smak. Hans skildring var så exakt att jag genast kunde gå upp till det träd där just dessa päron nu var mogna. Farbror Kalle hade inte sett denna päronsort sedan han för drygt sextio år sedan fått det av Anders Fredrik. Han blev alldeles stum när hans barndom plötsligt återkom.
Sorten heter Bonkakäng och är verkligen vacker att se på. Smaken motsvarar inte det yttre. Päronet är mjöligt och tråkigt i smaken. Trädet som nu är väldigt högt, bär frukt bara högt uppe så de päron man kommer åt är för det mesta spruckna och skadade av det höga fallet. I år har varit ett riktigt fruktår och ett bonkakängpäron var oskadat och finns med här. Trädet går mot sin levnads slut. Stora grenar har brutits av i stormar och halva stammen är numera rutten och härbärgerar magnifika bålgetingbon.


Jag bävar för den dag då trädet faller över vårt vedtak. Men fram tills dess gläder jag mig åt detta historiska vittne som tillhandahåller frukt av samma sort som Anders Fredrik och tidigare torpare haft glädje av. Nu är det mest grävlingen som förtjust snörvlar sig fram och avnjuter delikatesserna.

Känslor och tocke krafs

Det var i slutet av femtiotalet jag första gången hörde ovanstående sentens. Radion hade någon form av konstprogram och plötsligt blev Lars Gunnar Nordström från Finland utfrågad. Föga anade jag då att han skulle för en tid ha stor betydelse för mig. Men jag tog till mig uttalandet och tror att jag redan då var ganska imponerad.

Livet gick vidare och umgänget med konstruktivisterna förstärkte uppfattningen om att det bara var landskapister och annat löst folk som höll sig med det nämnda krafset.

Främst på bastionerna stod naturligtvis den ¨gamle ¨, Baertling och framhöll samma tes. Jag kom att lära mig hur fel det hela var. Det räcker med att betrakta Nordströms och Baertlings verk. Nubben, som nordström kallades, håller sig rigoröst innanför bildens ram. Diagonalerna går gärna ut i hörnen, kompositionerna är slutna. Baertlings verk slår generöst ut med armarna och vill omfatta allt utanför bildytan. De bägge herrarnas personligheter är speglar av sina arbeten, eller tvärtom. När Baertling generöst delade ut av sina verk, flott inviterade till storslagna måltider på Stockholms krogar gnetade Nubben omkring och tiggde bilskjuts och såg främst om sitt eget hus. Det ledde till att man så småningom distanserade sig från den senare och kände sig mera befryndad med den förre. Jag har Nubben att tacka för mycket, främst dragstiftet vilket han hjälpte mig att återupptäcka efter gymnasiets förtvivlade linear-ritningar. Hans envetenhet för det han trodde på var också inspirerande men hans närighet gjorde att jag till sist inte orkade stå till tjänst längre och drog mig undan.

Livet har lärt mig att känslor inte är krafs utan det viktigaste. Bejakar man känslorna berikar man sitt arbete och har man riktig tur kan ens arbete berika andra. Det är det optimala.

I går inför hängningen av en liten utställning på Linköpings stadshus lyssnade jag i bilen på P2. Där spelade någon Bach helt underbart. Sats efter sats klingade pianot just så som jag tycker Bach skall spelas. Varmt, innerligt lagom med pedal. Min mor brukade säga: Bach hade tjugo barn, använd pedal. Det är ingen räknetabell som skall illustreras!

Framkommen till lastplatsen kunde jag inte stänga av radion utan fortsatte att lyssna tills pianisten spelat färdigt. Till min häpnad och oförställda glädje visade det sig att det var Shura Cherkassky, en av min barndoms upplevelser som hade tolkat Bach. Han bodde på Standard Hotel men övade inför konserten hemma hos oss. En liten krum judegubbe, han var fortfarande ung då, men jag var ändå yngre. Han övade ytterst långsamt, ton för ton så att mamma som ju var pianolärare kände sig föranlåten att fråga varför. Han sa bara på sin oefterhärmliga jiddish-tyska kan jag det inte långsamt kan jag det inte fort. Och så drack han ett stort glas yoghurt av mammas tillverkning. Denna dryck blev ett måste under de dagar han gästade Norrköpings Orkesterförening. Min bror Otto, fick gå till Standard för extra leverans!

Det blev lite tjockt i halsen utanför stadshuset. Känslor och tocke krafs! Livsviktigt!