Spridda tankar under enahanda verksamhet

Under en längre tid har jag varit sysselsatt med tillverkningen av en serigrafi i femton färger. Trehundra ark papper har gått genom maskinen femton gånger, minst. Det är oundvikligt att man då låter tankarna gå åt alla möjliga och omöjliga håll. Varje tryckt ark läggs i torkställningen. I det här fallet har jag fått plats med tre på varje lägg. Det är femtio lägg i varje ställning. Nerplockningen inför nästa färg tar även den sin rundliga tid. Jag brukar då sätta igång min cd-spelare eller bandkasett.
Josef Jonsson, som jag beskrivit i min bok, kallade sin första symfoni för Nordland. Från min barndom minns jag att alla tyckte den var sällsynt tråkig och torftig i klangen. Heinz, min far som ordnat att Norrköpings Orkesterförening varje år erhöll ett bidrag för framförandet av samtida svensk musik, ansåg att verk av Norrköpings symfoniker borde i anständighetens namn uppföras. Samtidigt var orkesterföreningen beroende av publiksiffror för att motivera sin tillvaro. Ingen vill lyssna till Josef Jonssons långa symfoni. Sålunda måste den kopplas med något publikdragande.
En av de populäraste solisterna på den tiden var den danske pianisten och läkaren Victor Schiöler. (Jag är osäker om stavningen) Han såg ut som den ungkarl i Some like it hot, som blir förälskad i den till kvinnlig basist utklädde Jack Lemon! För att garantera publiktillströmningen engagerades V.S. att spela Tchaikovskys b-mollkonsert. Nu är det brukligt att lägga pianokonserten före pausen så att konserten får ett högstämt slut med symfonin. I detta fall fruktade Heinz att publiken skulle gå efter pianokonserten. Sålunda spelades symfonin först och tvingades publiken att åhöra Josef Jonssons verk för att sedan kunna njuta av den populära pianokonserten med den populäre pianisten.
Några år efter Josefs död, erhöll jag av hans änka Ruth ett kassettband med nämnda symfoni. Under ark-plockandet lyssnade jag till den och fann till min häpnad att den inte alls var så påver som jag mindes den. Inspelningen var av Norrköpings symfoniker sedan orkestern vuxit från 40 man till nuvarande 100. Sålunda hade man använts sig av originalbesättningen som inte varit möjlig under pappas tid. När vi 1953 flyttade från Norrköping eldade vi upp kartong efter kartong med sammandrag av de stora klassiska verken. Heinz hade reducerat instrumentbesättningen till att passa den lilla ensemblen. Första gången jag hörde Dvoraks Nya Världen hade medlemmar av Bråvalla flygflottiljs blåsorkester förstärkt ensemblen. Men detta hade man tydligen inte alltid råd med. Sålunda arbetade Heinz i oräkneliga timmar med att anpassa de stora mästerverken till den lilla orkestern så att ursprungsklangen i görligaste mån kunde bibehållas. Allt detta gick upp i rök och förvandlades till badvatten. Vi hade en egen varmvattensboiler hemma. Eldades det för häftigt bubblade boilern och vattnet blev rostfärgat. Men det gick att bada i. Järn sade mamma är hälsosamt!
Börge Rosenbaum var en mycket begåvad dansk pianist. På grund av sitt judiska ursprung blev han tvungen att lämna Europa. Han kallade sig sedan för Victor Borge. Victor efter sin pianolärare Victor Schiöler!
För att liva upp denna drapa bifogar jag en tjusig bild av den mössa min hustru inköpt på Madeira!

Inget skövel

Min mor Elsbet dog den 13 maj 1982. Det är ganska länge sedan. Härom dagen gick jag till jordkällaren för att hämta en flaska flädersaft från i somras och fick då syn på de burkar och konserver som står kvar sedan Elsbets tid. En vacker syn av rost och förfall. Eftersom det fortfarande i en plåtburk i mammas skafferi finns grahamsskorpor hon bakat och varav jag vid högtidliga tillfällen äter en, beslöt jag att ta med mig två av nämnda burkar. Den ena var helt svart och locket liknade en allvarlig hudsjukdom, den andra ljusbrun innanför glaset och locket av samma karaktär som den föregående.

Att vrida upp locken gick inte. Men en skruvmejsel och en polygrip gjorde susen. Den ena burken innehöll under ett tunnt saftskikt blåbär, den andra jordgubbskräm. Och båda smakade ljuvligt. Så, till min GI-lunch varje dag tar jag en rejäl matsked av endera burken till min gröt som jag dessutom till folks förskräckelse äter med youghurt.
För många år sedan hade vi besök av vänner från Schweiz som inte kunde tänka sig att äta av den sylt Elsbet för ett par år sedan kokt och konserverat. Då hade hon bara varit död i ett par år. Inget skövel var torparnas motto när jag var barn. Inget skövel säger jag när min omvärld lusläser bästföredatum på de mest absurda varor. Risgryn, håller i årtusenden. Det vete man fann i Tut-Anch-Amons grav lär ha grott!
Ibland kan min sparsamhet bli till kulinariska nyheter. Vännen Seth Neuman skulle i november eller december besöka mig. Torskfilé med skarpsås skulle det bli till middag. Han kom med fisken jag skulle stå för skarpsåsen. Jag ringde en matlagningskunnig bekant och hörde mig för hur man går till väga. Gräddfil, hackad persilja och dill, kryddor etc. Jag hackade, saltade, blandade och smakade av. En diskret mögelostarom förkunnade att gräddfilen stått sedan i midsomras. Bästföredatum var överskridet med råge. När vi åt och alla prisade skarpsåsen ljög jag om att mitt matlagningsexpert rått mig att röra ner lite gorgonzola i det hela för att få lite stuns på smaken. Det är nu också tio år sedan. Jag lever, Seth och hyans vän Henry lever likaså.
Vidare bloggar kommer att visa om mammas kompotter från sjuttiotalet är dödliga.

Bonkakäng

En legendarisk person i vår barndom var torparen Anders Fredrik i Vallingdal. Det gick otroliga historier om hans bedrifter. Hur han gått ner sig under isen på andra sidan Åländern och fortsatt att gå på sjöbotten mot Vallingdal. Att hitta vägen var inte svårt. Det var barar att orientera sig efter kvarglömda, ej upptagna fiskeredskap. På sin väg mötte han en aborre med en hästsko runt halsen. Helt naturligt. Den tappade skon hade legat på isen som smält på våren. Hästskon råkade sjunka just runt nacken på aborren som sedan växt och klämt till så att skon satt kvar. För att inte tala om den stora gädda som kommit vilse in i Vallingdalsviken och var så stor att den inte kunde vända. Anders Fredrik betade på ett potatisårder med en fårbog och eftersom gäddan var i hugget slukade hon betet. Sen var det bara att koppla för oxarna och dra upp fisken till Vallingdal där den saltades ner i ena loghalvan. Det finns ytterligare historier, men det får bli en annan gång.

Anders Fredrik har verkligen existerat och om jag inte missminner mig dog han 1903. Farbror Kalle i Boda Oppgård kom på besök en gång och berättade då att hans moster varit Anders Fredriks andra hustru. Som liten parvel hade Kalle gått till Vallingdal i något ärende och som belöning fått ett päron som han nu ingående beskrev till form och färg och smak. Hans skildring var så exakt att jag genast kunde gå upp till det träd där just dessa päron nu var mogna. Farbror Kalle hade inte sett denna päronsort sedan han för drygt sextio år sedan fått det av Anders Fredrik. Han blev alldeles stum när hans barndom plötsligt återkom.
Sorten heter Bonkakäng och är verkligen vacker att se på. Smaken motsvarar inte det yttre. Päronet är mjöligt och tråkigt i smaken. Trädet som nu är väldigt högt, bär frukt bara högt uppe så de päron man kommer åt är för det mesta spruckna och skadade av det höga fallet. I år har varit ett riktigt fruktår och ett bonkakängpäron var oskadat och finns med här. Trädet går mot sin levnads slut. Stora grenar har brutits av i stormar och halva stammen är numera rutten och härbärgerar magnifika bålgetingbon.


Jag bävar för den dag då trädet faller över vårt vedtak. Men fram tills dess gläder jag mig åt detta historiska vittne som tillhandahåller frukt av samma sort som Anders Fredrik och tidigare torpare haft glädje av. Nu är det mest grävlingen som förtjust snörvlar sig fram och avnjuter delikatesserna.

Känslor och tocke krafs

Det var i slutet av femtiotalet jag första gången hörde ovanstående sentens. Radion hade någon form av konstprogram och plötsligt blev Lars Gunnar Nordström från Finland utfrågad. Föga anade jag då att han skulle för en tid ha stor betydelse för mig. Men jag tog till mig uttalandet och tror att jag redan då var ganska imponerad.

Livet gick vidare och umgänget med konstruktivisterna förstärkte uppfattningen om att det bara var landskapister och annat löst folk som höll sig med det nämnda krafset.

Främst på bastionerna stod naturligtvis den ¨gamle ¨, Baertling och framhöll samma tes. Jag kom att lära mig hur fel det hela var. Det räcker med att betrakta Nordströms och Baertlings verk. Nubben, som nordström kallades, håller sig rigoröst innanför bildens ram. Diagonalerna går gärna ut i hörnen, kompositionerna är slutna. Baertlings verk slår generöst ut med armarna och vill omfatta allt utanför bildytan. De bägge herrarnas personligheter är speglar av sina arbeten, eller tvärtom. När Baertling generöst delade ut av sina verk, flott inviterade till storslagna måltider på Stockholms krogar gnetade Nubben omkring och tiggde bilskjuts och såg främst om sitt eget hus. Det ledde till att man så småningom distanserade sig från den senare och kände sig mera befryndad med den förre. Jag har Nubben att tacka för mycket, främst dragstiftet vilket han hjälpte mig att återupptäcka efter gymnasiets förtvivlade linear-ritningar. Hans envetenhet för det han trodde på var också inspirerande men hans närighet gjorde att jag till sist inte orkade stå till tjänst längre och drog mig undan.

Livet har lärt mig att känslor inte är krafs utan det viktigaste. Bejakar man känslorna berikar man sitt arbete och har man riktig tur kan ens arbete berika andra. Det är det optimala.

I går inför hängningen av en liten utställning på Linköpings stadshus lyssnade jag i bilen på P2. Där spelade någon Bach helt underbart. Sats efter sats klingade pianot just så som jag tycker Bach skall spelas. Varmt, innerligt lagom med pedal. Min mor brukade säga: Bach hade tjugo barn, använd pedal. Det är ingen räknetabell som skall illustreras!

Framkommen till lastplatsen kunde jag inte stänga av radion utan fortsatte att lyssna tills pianisten spelat färdigt. Till min häpnad och oförställda glädje visade det sig att det var Shura Cherkassky, en av min barndoms upplevelser som hade tolkat Bach. Han bodde på Standard Hotel men övade inför konserten hemma hos oss. En liten krum judegubbe, han var fortfarande ung då, men jag var ändå yngre. Han övade ytterst långsamt, ton för ton så att mamma som ju var pianolärare kände sig föranlåten att fråga varför. Han sa bara på sin oefterhärmliga jiddish-tyska kan jag det inte långsamt kan jag det inte fort. Och så drack han ett stort glas yoghurt av mammas tillverkning. Denna dryck blev ett måste under de dagar han gästade Norrköpings Orkesterförening. Min bror Otto, fick gå till Standard för extra leverans!

Det blev lite tjockt i halsen utanför stadshuset. Känslor och tocke krafs! Livsviktigt!

Sally

För två år sedan, på vårsidan, när jag besökte min gamla lekkamrat Claes Göran i Värna, sprang där omkring en den mest förtjusande lilla röda katt. Var har du fått den ifrån sporde jag. Ja, den bara kom hit. Jag kan inte ha den för de andra katterna släpper inte fram den till matskålen. Kan inte du ta den? Röd katt. Jag vet att Solveig tycker om röda katter, men en till utöver Moses och Hassan. Jag var verkligen tveksam. Men så tog jag henne, satt henne i framsätet och for hem. Hon hade tydligen åkt bil förr; hon satt som en prinsessa. Hemkommen introducerade jag henne försiktigt till de gamla veteranerna. Moses brydde sig inte, men Hassan blev mycket upprörd. Fräste intensivt och fortsatte därmed egentligen fram till dags dato. Hon var svårt medtagen. Efter ett skrovmål av My Cat från Överskottsbolaget gick hon ut och spydde upp en binnikemask av avsevärd längd. Vännen och ateljéhunden Tidman föreslog att det bästa vore väl att man neutraliserade henne omgående. Sally fick hon heta efter min första stora ouppnådda kärlek. Veterinären konstaterade undernäring, att hon kastat sina foster, skabb i öronen etc. Tidman betalade operationen i generöst humör efter en Djurgårdsseger och Sally blev ny familjemedlem. Min hustru accepterade efter viss förståelig tvekan, men efter att ha sett hur elegant Sally med tassen kunde ta en ostskiva från bordet och föra den till munnen, ja då kunde ingen motstå charmen.Sally trivdes, la på sig och så småningom blev hon som GustavIIAdolf tämligen fet. Clotilda kallade vi henne skämtsamt. Och så en dag var hon borta. Borta. Räven? Höken? Jag hojtade i nejden: Saaaallyyyy! Men inte. Hassan andades ut, situationen hade återgått till det normala. Med sorg i hjärtat fick man acceptera ödet. Efter fjorton dar kommer Sally släntrandes nerför vägen såsom ingenting hänt. Hej! Här är jag. Slank och smidig återtog hon sin plats i hemmet.Härförleden var vi Norge, Solveig och jag. Några underbara dagar bara för oss själva. Snälla grannar och vänner tog hand om höns och katter. På torsdagen kom jag hem till Moses och Hassans förtjusning. Om hönsen brydde sig, vet jag inte. Men Sally var borta. Jag genomgick samma procedur av förtvivlan och resignation. Acceptans av det oundvikliga.I morse, jag läste Liv och Öde av Grossman, pep det i trappan. Sally tillbaka. Hej, här är jag. Smal, smärt och smidig. Har varit på spa. Fit for fight again.Efter frukost, ostbit hämtad med tassen ligger hon i sin vanda länstol. Tuppen Malin gal. En svala kastar sig omkring i luften, den andra ruvar förmodligen. Idyllen är fullständig. Det vill säga, i morgon börjar storstädningen inför midsommar........

Filosofiska rummet

Förra fredagen lyssnade jag i bilen till en mycket intressant diskussion i P1:s program enligt ovanstående. Man diskuterade sanning versus lögn bland mycket annat. Författaren Jersild hävdade att den perfekta lögnen uppstod när man skriver sina memoirer. Tack så mycket! Han hävdade också att så mycket av tankars subtilitet gick förlorade när man slutligen försökte att sätta dem på pränt. Sant!Jag håller för närvarande på att lägga sista handen vid mina minnen.
Det är självklart att man silar det man upplevt. Både medvetet och omedvetet. Det som är väsentligt stannar i minnet, men förvandlas under tidens gång. Goethes gamla tes att vi tar in våra upplevelser, bearbetar dem med tidigare erfarenheter och spottar så ut dem på ett för var och en personligt sätt, är väl just vad Jersild pratar om.
Och det gäller även memoirskrivande. Sen gör jag medvetna val. Det finns saker och händelser så privata att ingen har att göra med dem. Men de påverkar ändå det hele! Jag försöker att vara så ärlig jag kan. Jag är medveten om dunkla detaljer, men försöker att framställa mina upplevelser så ärligt jag kan. De subtilaste detaljerna finns bara i originalvisionen. Kommer resultatet bli åttio procent får jag vara mycket glad. Målningar som når 80% är mina lyckobringare.
Hursomhelst: Titeln på boken blir förmodligen Som jag ser det, ett rikt liv.

Sällsamt

1962 på sommaren arbetade jag som arkeolog i Själevads socken utanför Örnsköldsvik. Samtidigt tog jag körlektioner med varierande framgång. Vi undersökte järnåldersgravar som var av verkligt lokal typ. Här fanns nämligen inga stenar utan bara sand. De gamle hade sett sig nödsakade att göra timmerkonstruktioner istället för de brukliga stenrösena. Till hjälp hade jag bland andra en i trakten boende körsnär vid namn Johnsson. En äldre alltid vänligt småleende man för vilken intet var omöjligt. Han hade praktiska lösningar för det mesta. Ett par gånger uppsöktes han av människor som meddelade någonting och sedan hastigt avlägsnade sig. Präglad av Boris Godunovföreställningen på Kungl. Teatern i Stockholm frågade jag honom om han kunde sy mig en pälsmössa, så hög som jag sett bojarerna bära. Han smålog och efter några dagar återkom han med en grå persianmössa, inte så hög som jag tänkt mig, men i alla fall. Priset var löjligt lågt så jag dubblade och förmådde honom till slut att acceptera detta. Lång inledning till det väsentliga. Johnsson berättade efter han haft ett nytt hastigt besök, att folk anlitade honom som blodstämmare. Om någon gjort sig illa, kunde man ringa Johnsson och berätta och i och med att han fått reda på saken, stannade blödningen. Att folk kom springande till grävningen berodde på att här fanns ingen telefon. Jag uttryckte en viss skepsis, men han log sitt stilla leende och vidhöll att detta ägde sin riktighet. Ja, om jag ville, skulle han lära mig att stämma blod. Kan man lära sig sånt? Jo, då. Bara man inte skämtade bort det utan tog till sig detta med allvar, kunde han överföra denna sin kraft. Är du intresserad? Jag måste erkänna att jag inte var övertygad, men visst var jag intresserad. Och jag skojade inte bort det. Johnsson tittade vänligt på mig och sa att om någon behövde min hjälp skulle jag bara behöva säga att det var bra att jag fick reda på det. Grävningen avslutades, vi for hem. Min persianmössa är fortfarande ett kärt minne från den tiden. Jag har varit tillbaka dit upp en gång, men Johnsson har jag aldrig återsett. Pluto, som ligger på sjukhuset med bägge benen amputerade, mår sannerligen inte bra. Vi försöker alla att hålla hans livsmod uppe. Men efter sex operationer, där man tagit bit på bit har man nu nått därhän att man i stort inte kan göra så mycket mer. I onsdags förtvivlade läkarkunskapen, såret efter den sista operationen slutade inte att blöda. Man tog bort det blodförtunnande, man bandagerade extra hårt, men icke. Påse efter påse med nytt blod gick åt. Jag ringde mitt dagliga samtal och Pluto berättade hur det låg till. Dom kan inte få stopp på blödningen. Bra att jag får reda på det, sade jag ut ur mitt undermedvetna. När jag två dagar senare hälsade på, hade till allas förvåning blödningen upphört. Helt oförklarligt. Läkare och personal förstod ingenting, men var som vi och alla anhöriga lättade och glada. Johnsson, jag ser ditt leende.