Sally

För två år sedan, på vårsidan, när jag besökte min gamla lekkamrat Claes Göran i Värna, sprang där omkring en den mest förtjusande lilla röda katt. Var har du fått den ifrån sporde jag. Ja, den bara kom hit. Jag kan inte ha den för de andra katterna släpper inte fram den till matskålen. Kan inte du ta den? Röd katt. Jag vet att Solveig tycker om röda katter, men en till utöver Moses och Hassan. Jag var verkligen tveksam. Men så tog jag henne, satt henne i framsätet och for hem. Hon hade tydligen åkt bil förr; hon satt som en prinsessa. Hemkommen introducerade jag henne försiktigt till de gamla veteranerna. Moses brydde sig inte, men Hassan blev mycket upprörd. Fräste intensivt och fortsatte därmed egentligen fram till dags dato. Hon var svårt medtagen. Efter ett skrovmål av My Cat från Överskottsbolaget gick hon ut och spydde upp en binnikemask av avsevärd längd. Vännen och ateljéhunden Tidman föreslog att det bästa vore väl att man neutraliserade henne omgående. Sally fick hon heta efter min första stora ouppnådda kärlek. Veterinären konstaterade undernäring, att hon kastat sina foster, skabb i öronen etc. Tidman betalade operationen i generöst humör efter en Djurgårdsseger och Sally blev ny familjemedlem. Min hustru accepterade efter viss förståelig tvekan, men efter att ha sett hur elegant Sally med tassen kunde ta en ostskiva från bordet och föra den till munnen, ja då kunde ingen motstå charmen.Sally trivdes, la på sig och så småningom blev hon som GustavIIAdolf tämligen fet. Clotilda kallade vi henne skämtsamt. Och så en dag var hon borta. Borta. Räven? Höken? Jag hojtade i nejden: Saaaallyyyy! Men inte. Hassan andades ut, situationen hade återgått till det normala. Med sorg i hjärtat fick man acceptera ödet. Efter fjorton dar kommer Sally släntrandes nerför vägen såsom ingenting hänt. Hej! Här är jag. Slank och smidig återtog hon sin plats i hemmet.Härförleden var vi Norge, Solveig och jag. Några underbara dagar bara för oss själva. Snälla grannar och vänner tog hand om höns och katter. På torsdagen kom jag hem till Moses och Hassans förtjusning. Om hönsen brydde sig, vet jag inte. Men Sally var borta. Jag genomgick samma procedur av förtvivlan och resignation. Acceptans av det oundvikliga.I morse, jag läste Liv och Öde av Grossman, pep det i trappan. Sally tillbaka. Hej, här är jag. Smal, smärt och smidig. Har varit på spa. Fit for fight again.Efter frukost, ostbit hämtad med tassen ligger hon i sin vanda länstol. Tuppen Malin gal. En svala kastar sig omkring i luften, den andra ruvar förmodligen. Idyllen är fullständig. Det vill säga, i morgon börjar storstädningen inför midsommar........

Filosofiska rummet

Förra fredagen lyssnade jag i bilen till en mycket intressant diskussion i P1:s program enligt ovanstående. Man diskuterade sanning versus lögn bland mycket annat. Författaren Jersild hävdade att den perfekta lögnen uppstod när man skriver sina memoirer. Tack så mycket! Han hävdade också att så mycket av tankars subtilitet gick förlorade när man slutligen försökte att sätta dem på pränt. Sant!Jag håller för närvarande på att lägga sista handen vid mina minnen.
Det är självklart att man silar det man upplevt. Både medvetet och omedvetet. Det som är väsentligt stannar i minnet, men förvandlas under tidens gång. Goethes gamla tes att vi tar in våra upplevelser, bearbetar dem med tidigare erfarenheter och spottar så ut dem på ett för var och en personligt sätt, är väl just vad Jersild pratar om.
Och det gäller även memoirskrivande. Sen gör jag medvetna val. Det finns saker och händelser så privata att ingen har att göra med dem. Men de påverkar ändå det hele! Jag försöker att vara så ärlig jag kan. Jag är medveten om dunkla detaljer, men försöker att framställa mina upplevelser så ärligt jag kan. De subtilaste detaljerna finns bara i originalvisionen. Kommer resultatet bli åttio procent får jag vara mycket glad. Målningar som når 80% är mina lyckobringare.
Hursomhelst: Titeln på boken blir förmodligen Som jag ser det, ett rikt liv.

Sällsamt

1962 på sommaren arbetade jag som arkeolog i Själevads socken utanför Örnsköldsvik. Samtidigt tog jag körlektioner med varierande framgång. Vi undersökte järnåldersgravar som var av verkligt lokal typ. Här fanns nämligen inga stenar utan bara sand. De gamle hade sett sig nödsakade att göra timmerkonstruktioner istället för de brukliga stenrösena. Till hjälp hade jag bland andra en i trakten boende körsnär vid namn Johnsson. En äldre alltid vänligt småleende man för vilken intet var omöjligt. Han hade praktiska lösningar för det mesta. Ett par gånger uppsöktes han av människor som meddelade någonting och sedan hastigt avlägsnade sig. Präglad av Boris Godunovföreställningen på Kungl. Teatern i Stockholm frågade jag honom om han kunde sy mig en pälsmössa, så hög som jag sett bojarerna bära. Han smålog och efter några dagar återkom han med en grå persianmössa, inte så hög som jag tänkt mig, men i alla fall. Priset var löjligt lågt så jag dubblade och förmådde honom till slut att acceptera detta. Lång inledning till det väsentliga. Johnsson berättade efter han haft ett nytt hastigt besök, att folk anlitade honom som blodstämmare. Om någon gjort sig illa, kunde man ringa Johnsson och berätta och i och med att han fått reda på saken, stannade blödningen. Att folk kom springande till grävningen berodde på att här fanns ingen telefon. Jag uttryckte en viss skepsis, men han log sitt stilla leende och vidhöll att detta ägde sin riktighet. Ja, om jag ville, skulle han lära mig att stämma blod. Kan man lära sig sånt? Jo, då. Bara man inte skämtade bort det utan tog till sig detta med allvar, kunde han överföra denna sin kraft. Är du intresserad? Jag måste erkänna att jag inte var övertygad, men visst var jag intresserad. Och jag skojade inte bort det. Johnsson tittade vänligt på mig och sa att om någon behövde min hjälp skulle jag bara behöva säga att det var bra att jag fick reda på det. Grävningen avslutades, vi for hem. Min persianmössa är fortfarande ett kärt minne från den tiden. Jag har varit tillbaka dit upp en gång, men Johnsson har jag aldrig återsett. Pluto, som ligger på sjukhuset med bägge benen amputerade, mår sannerligen inte bra. Vi försöker alla att hålla hans livsmod uppe. Men efter sex operationer, där man tagit bit på bit har man nu nått därhän att man i stort inte kan göra så mycket mer. I onsdags förtvivlade läkarkunskapen, såret efter den sista operationen slutade inte att blöda. Man tog bort det blodförtunnande, man bandagerade extra hårt, men icke. Påse efter påse med nytt blod gick åt. Jag ringde mitt dagliga samtal och Pluto berättade hur det låg till. Dom kan inte få stopp på blödningen. Bra att jag får reda på det, sade jag ut ur mitt undermedvetna. När jag två dagar senare hälsade på, hade till allas förvåning blödningen upphört. Helt oförklarligt. Läkare och personal förstod ingenting, men var som vi och alla anhöriga lättade och glada. Johnsson, jag ser ditt leende.