trädgårdsarbete

Har man blog måste man skriva minst en gång i veckan enligt min son Alexander. Alltså en grej till att ha dåligt samvete för! Som t. ex. gräsytorna här i Vallingdal. Jag har lagt ner grönsaksodlingen för att kunna ägna mig mer åt måleriet, som ju är min egentliga uppgift här i livet. Men man kan ju inte växa igen helt. Alltså sätter man igång maskinparken och far runt runt runt medan vackra ängsblommor sprutar ut till höger och bildar värdefull gödning så att det kan växa ännu bättre. Små grodor hoppar i panik mot mitten så till slut måste jag stanna, ta en paus och låta dom ta sig ur katastrofområdet.Geum rivale tror jag de heter på latin, de små förtjusande mörkrostfärgade blommorna som var ytterst vanliga förr, men nu på grund av gräsklippningen bara förekommer i oåtkomliga kanter. Tant Gerda, lärarinnan kallade dem för Mormors nattmössa, lyriskt romantiskt i bästa Elsa Beskowtradition. Humleblomster står det i floran. Hilmer, vår avhållne, jordnära granne sa helt sakligt: di heter Baggataskor! Jag har aldrig tittat efter baggars könsorgan, men eftersom Hilmer påstod att han fått en örfil av folkskolläraren för detta namns skull, förmodar jag att där finns en likhet.

För övrigt kom där en serie fyrkanter till mig under körandet. De har jag noterat, lyckligtvis inte i min anteckningsbok som försvann i söndags, utan på baksidan av det kuvert där EON meddelade att man ersatt mig med 8947 kronor för elavbrottet i vintras!

Monumentalitet

Har storleken någon betydelse? Det har diskuterats i århundraden. När man försöker gestalta ett problem i mitt medium,måleriet, har kompositionens storlek betydelse. Ju större ju betydelsefullare inbillar man sig. Bortsett från att det är mera lustfyllt att ge sig på en stor duk, är det inte alltid säkert att budskapet går fram.
Joel Shapiros små hus i gjutjärn är i mitt tycke lika monumentala som Marc di Suveros gigantiska metallkonstruktioner. När jag på sjuttiotalet såg Suveros installation i Tuilerierna i Paris var jag hänförd till tårar. Heroiskt, var det första som kom mig i sinnet och djupt romantiskt tack vare de känsloladdade titlarna. Diskrepansen mellan de rostiga balkarna och enorma järnplattorna som hängde fritt i sina vajrar och titlar där han ropar till sin samtid förstärkte intrycket. Kanske bidrog Beethovens musik som strömmade ur i lövverket dolda högtalare till min extas. I vilket fall som helst har jag burit med mig denna upplevelse och låtit mig inspireras av den.
Tack vare vägverkets förtjänstfulla nya väg-avfarts-numreringar kan platsen numera lokaliseras. När man per bil närmade sig Stockholm för många många år sedan, stod vid vägkanten en liten svamp av sten. Orange hatt och blå fot. Varje gång jag passerade den blev jag på gott humör av denna okonventionella utsmyckning. Jag undrade och undrar vem som var upphovet till denna uppmuntrande accent i den grå motorvägsmiljön. Så småningom vande man sig vid objektet tills en dag det inte fanns längre. När man så här far på E-fyran har man ofta annat att tänka på, men då och då spanade jag efter den glada svampen, tills jag för ett par år sedan åter upptäckte den. Den stod där, numera grå och anonym. Färgerna hade bleknat och signalen tystnat. På grund av sin nya anonymitet och den hastighet bilen hade upptäckte jag inte alltid den gamle vännen. Men i rätt belysning och rätt fart fanns den där. Jag tänkte, man borde måla på den så att den kunde återställas i sin forna glans. En eftermiddag lagade jag till två burkar med färg, blått till foten och orange till hatten. Jag gav mig iväg vid en tidpunkt att jag skulle komma fram till svampen sent på kvällen. Då skulle trafiken vara gles och jag skulle regelvidrigt kunna stanna min bil vid motorvägskanten , slå på varningsljusen och snabbt stiga över järnbarriären och måla min vän. När jag i sommarkvällen nådde mitt mål, avfart 150, fanns den inte längre. Vad hade hänt? I åratal hade svampen funnits där, nu var den borta. Gräsmattan var grön, inte ett spår av detta lilla monumentala konstverk. Monument har med minne att göra. Jag hoppas fler än jag lade märke till den nu bara i våra minnen minne existerande glädjespridaren.

nu börjar det

I dag på morgonen, svalorna flyger lågt och intensivt kring huset. Så lågt att jag kan höra deras vinande vissling. Det var femtio år sedan sist. En känsla av stor lycka att ha dem här igen. Man får hoppas att de får vara i fred så att jag kan få glädja mig åt denna hälsning från min barndom. Nu när jag håller på att gå igenom mina memoirer och komplettera inför en eventuell publicering, är det särskilt viktigt att vara på ett bra humör. Nu är jag igång och det känns finfint!

Välkommen!

Nu startar även jag en blogg! Hoppas att jag lyckas använda dessa nymodigheter och att någon hittar hit och läser eländet.